Bartolome Esteban Murillo
Spanish
1618-1682
Bartolome Esteban Murillo Galleries
Murillo began his art studies under Juan del Castillo in Seville. Murillo became familiar with Flemish painting; the great commercial importance of Seville at the time ensured that he was also subject to influences from other regions. His first works were influenced by Zurbaran, Jusepe de Ribera and Alonso Cano, and he shared their strongly realist approach. As his painting developed, his more important works evolved towards the polished style that suited the bourgeois and aristocratic tastes of the time, demonstrated especially in his Roman Catholic religious works.
In 1642, at the age of 26 he moved to Madrid, where he most likely became familiar with the work of Velazquez, and would have seen the work of Venetian and Flemish masters in the royal collections; the rich colors and softly modeled forms of his subsequent work suggest these influences. He returned to Seville in 1645. In that year, he painted thirteen canvases for the monastery of St. Francisco el Grande in Seville which gave his reputation a well-deserved boost. Following the completion of a pair of pictures for the Seville Cathedral, he began to specialise in the themes that brought him his greatest successes, the Virgin and Child, and the Immaculate Conception.
After another period in Madrid, from 1658 to 1660, he returned to Seville. Here he was one of the founders of the Academia de Bellas Artes (Academy of Art), sharing its direction, in 1660, with the architect, Francisco Herrera the Younger. This was his period of greatest activity, and he received numerous important commissions, among them the altarpieces for the Augustinian monastery, the paintings for Santa Mar??a la Blanca (completed in 1665), and others. Related Paintings of Bartolome Esteban Murillo :. | Small Shengduomasi distribute clothes to street children | Angels' Kitchen | San Heluonimo | Self-Portrait | St Anne and the small Virgin Mary | Related Artists: martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan. Antonio Viladomat y ManaltSpanish, 1678-1755,Spanish Catalan painter. He was the most significant figure in Catalan painting from the end of the 17th century to the first half of the 18th. He trained with P. B. Savall and J. B. Perram?n in Barcelona. The arrival of the Archduke Charles (later Charles VI) of Austria in Barcelona in 1703 as a pretender to the throne during the War of the Spanish Succession (1702-13), accompanied by such Italian artists as Ferdinando Galli-Bibiena, acquainted Viladomat y Manalt with artistic trends in Italy. He experienced problems with the artists' guild in Barcelona because of his refusal to participate in the traditional work system. Despite this, his workshop-academy became a centre for the training of numerous painters, sculptors and engravers. Viladomat y Manalt was principally a religious painter, and his oil paintings include Christ Appearing to St Ignatius of Loyola (c. 1711-20; Barcelona, Jesuit Convent) and St Augustine and the Holy Family (Madrid, Prado). He also painted such murals as the tempera Angels with the Sudarium (c. 1727; Matare, S Mar?a, Capilla de los Dolores), but most of the others have disappeared. He painted an extensive series of monastic and evangelical works, in which his revival of compositions characteristic of the Spanish Golden Age is apparent. Examples include the Stigmatization of St Francis (c. 1724; Barcelona, Mus. A. Catalunya), part of a cycle of paintings on the life of St Francis commissioned for the cloister of the convent of S Francisco de As?s in Barcelona. His late Baroque style is related to the severe and realistic trend in Spanish painting in the early 17th century. Some interesting profane allegories by the artist are extant, notably the series Four Seasons (c. 1720-30; Barcelona, Mus. A. Catalunya), which consists of landscapes with genre scenes. Several of the still-lifes by Viladomat y Manalt such as the realistic Still-life with Dead Turkey (Barcelona, Mus. A. Catalunya), which has strong contrasts of light, bear an affinity with Neapolitan painting of the last decades of the 17th century. Jack wilkinson Smith1873 - 1949
|